Sedan en tid tillbaka hemkommen från O’Learys Gamla Stan. Satte mig vid datorn för att plåga mig igenom Bladets rapportering från Man Utd – Arsenal. Det är inte ok. Gjorde mig en kopp choklad och gick och lade mig för att sova.
Det går inte.
Sätter mig här för att i terapeutiskt syfte få skriva av mig allt jag känner inombords. Det är svårt. Kroppen är alldeles tom. Huvudet är tomt. Förutom bitterheten. Den där abstrakta smärtan som tar ett grepp om mig, precis som en nervös sångare greppar mikrofonen. Som en ovan snickare greppar hammaren. Jag är fast i smärtan och kan inte ta mig loss. Jag är som fisken som försöker ta sig loss ur fiskarens otillåtet utlagda nät.
Det går inte.
Arsenal spelar ut United på Old Trafford. Arshavin gör 0-1 genom ett fantastiskt skott, bara minuten efter att han borde ha fått en straff med sig. Jublet i lokalen nådde inga gränser. I pausen kände jag att nervositeten som jag haft inom mig i två dagar verkligen började sprida sig ut i armarna, i talet. Jag blev partiellt stum. Det enda som kom ur mig i andra halvlek var svordomar över domare Deans insats och över Rooneys Knape-dyk över den utrusande Almunia. 1-1 på straff. Uniteds första avslut på mål. Minuter senare nickar Diaby in 2-1. Till United, alltså.
Ridå. Finito. Slut. End.
Tomt.
Arsenal slår in en kvittering på stopptid, men döms (korrekt) bort för offside. I bedrövelse sparkar Wenger omkull en vattenflaska, varpå han blir uppskickad på läktaren, där han ställer sig med armarna i vädret i protest.
Det var det vackraste jag sett på länge. Wenger är kung. Om jag känner honom rätt kommer han att lämna in 5 anmälningar till FA angående filmningar eller andra försök att lura domaren.
Han har rätt.
Jag kan fortfarande inte sova. Omöjligt. Jag kan fortfarande inte känna trygghet. Jag mår inte bra. Det känns som om någon närstående har lämnat jorden.
Det är tomt.
Bitterheten är nog den värsta känslan man kan ha. Ilska kan man ta ut på något. Man kan, till exempel, slå på en kudde. Är man ledsen kan man gråta. Är man glad kan man skratta. Är man bitter, ja, vad gör man då? Jag antar att det bara är att skriva på och hoppas på det bästa.
Billie Myers 90-talsdänga Kiss The Rain spelas på min Spotify. Kanske den bästa balladen under hela det årtiondet.
Jag borde egentligen tvätta imorgon. Det skiter jag i. Morgondagen är bara ännu ett bekymmer. Å andra sidan, ingen dag kommer kunna bli lika bitter som den här. Ingen. När mina släktingar dör är det ingen bitterhet. Då är det sorg. Detta är ingen sorgens dag. Arsenal gjorde en kalasinsats, men förlorar ändå. Inget sorgligt med det.
Efter Kiss The Rain kom Such A Shame med Talk Talk. Den är fantastiskt rätt i denna stund. It really is a shame.
Jag kommer plötsligt att tänka på Malla. Tidernas snällaste katt, som blev påkörd för snart ett år sedan. Hon släpade sin skadade kropp till dörren, trots ett brutet ben och en ur led slagen höft. Malla avlivades dagen därpå. Jag har aldrig någonsin gråtit så länge, så hänsynslöst.
En sann hjälte, kära Malla. Hoppas att du har det bra.
Ni ser. Dåliga tankar läggs på hög. Att säga att sömn är främmande är en underdrift. Det är i denna stund jag hatar att vara singel. Tänk att ligga och hålla om någon och glömma alla bekymmer som yrar runt som en tromb i hjärnan. Kanske utbyta några meningar som har med något annat att göra.
Den enda vän jag har just i detta nu är min dator. Den är inte så talför.
Eller, förresten. Robert Smith är min vän just nu. Den olyckliga kärlekens konung. Inte för att jag på något sätt är olyckligt kär, men jag mår dåligt.
Riktigt dåligt. Fortfarande.
Som Larra sade ikväll. “Det är bara fotboll, det är bara fotboll.” i ett försök att hamna på bana igen. Tyvärr stämmer det inte, även om man idag vill det mer än någonsin tidigare.
Nu lämnar jag in. Godnatt på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar