onsdag 4 maj 2011

Debatt omgående?

Det tog bara ett fåtal timmar, så hade Den Ointelligente skrivit ett blogginlägg apropå mitt förra inlägg. Flera vettiga poänger lades fram och det känns som att vi är överens om en hel del.

Jag vet att domarnivån på de konventionella vapnen är sämre än på värja, enligt mig mycket beroende på att man inte har en fäktningsutbildning i Sverige idag som klarar av att göra folk till fäktare på samma vis som man blir utomlands. Dessutom är värja lättare än florett på så vis att det mest handlar om att dela ut stötar till höger och vänster, medan man faktiskt tar domslut på konventionella vapen.

Man har inte samma förståelse för en fäktningsmatch om man inte blivit införstådd med hur sporten fungerar och vad den går ut på. I mångt och mycket tror jag att det är därför man föredrar tvåvapendomare till internationella mästerskap, då man på så vis garanterar att man på något vis har en förståelse för sporten fäktning som sådan i och med att man har licens på minst ett konventionellt vapen. Det hela är alltså inte bara en ekonomisk fråga.

*****

Jag känner själv att jag har svårt att döma florett i Sverige idag, framförallt när det gäller ungdomsnivå. Jag dömde Stockholm Cup och har dömt lite S:t Erikscuper och jag förstår att vi inte har särskilt många kvalificerade domare i Sverige när man ser hur dåligt utbildade fäktarna är när det gäller grundteknik och vilken brist på känsla för avstånd och tempo som infinner sig.

Man har helt enkelt inte fäktning i kroppen eller huvudet.

Jag märkte det själv att det var betydligt enklare att döma herrkadetter jämfört med att döma alla yngre klasser den senaste säsongen. Det är brötigt, det är hafsigt och man har fan inte en aning om vem som gör vad.

Det blir helt enkelt enklare att döma ju bättre fäktarna är, till en viss gräns såklart, för när fäktarna blir allt bättre, så går det såklart fortare och nyanserna blir desto svårare att urskilja. Jag skulle till exempel inte klara av att döma en DE64 på ett VM, men, utan att skryta, jag skulle nog fan ha kunnat döma (den relativt lättdömda) SM-finalen på florett i Göteborg för några veckor sedan utan att göra bort mig.

Precis som Den Ointelligente var inne på, så ligger jättemycket ansvar på de ledare och tränare som finns ute i landet. Det är trots allt de som ska fostra våra blivande fäktare och domare. Själv är jag av åsikten att man inte kan bli en riktigt högklassig domare utan att ha en gedigen fäktutbildning, även på värja, så det är oerhört viktigt att man ser till att ge våra ungdomar en utbildning, inte bara en fritidsverksamhet i form av fysisk aktivitet.

Min far har i flera år velat ha en obligatorisk kurs för samtliga kadetter i reglementskunskap. Inte en domarkurs, alltså, utan en kurs i reglementet. Det har dock inte fått något gehör vad jag kan märka, men kanske skulle det vara en bra idé.

*****

Sedan ligger det en hel del i det här med att man borde kunna bli av med sin licens även på grund av bristande kvalitet och inte bara för att man dömt för sällan. Jag är tveksam till att en florettdomare, som knappt klarat sin examen i januari, är en bra domare ett år senare bara för att denne dömt två värjtävlingar på en säsong.

Dock är det ändå en vettig mellanväg man har valt att ta, då man försäkrar sig om att domarna ser fäktning någorlunda kontinuerligt. Att jag sedan starkt ogillar att jag fått behålla min florettlicens utan att ha dömt mer än enstaka florettävlingar de senaste fem åren är en annan sak. Man borde behöva döma florett för att behålla sin florettlicens (såklart samma för värja och sabel). Tyvärr skulle en sådan förändring kräva alldeles för mycket administrativt arbete sett till vad man klarar av i nuläget.

*****

Apropå det här med att uppleva att man har järnkoll eller inte - jag avstod till exempel själv från att döma JSM på florett av respekt för fäktarna. Jag som inte hade dömt florett mer än ett DM i Stockholm under det senaste året hade vid det tillfället inte tillräckligt med florettkunskap i mig för att kunna döma ett SM för juniorer. Jag hade inte ens kollat florett på YouTube, så jag kände att jag inte hade något att tillföra tävlingen.

Nu har jag dock sett säkert 40 matcher från VM i Paris och känner att man faktiskt har fått tillbaka lite känsla för hur det ser ut, hur man rör sig, hur man jobbar som fäktare. Nu är detta på intet vis tillräckligt, eftersom jag måste se det live för att få bästa effekt, men ett steg på vägen är det absolut. Får jag bara dömt en del i vår och i höst, så ska jag nog kunna ta den där förbundsdomarlicensen i vinter.

Däremot är det, som Den Ointelligente skriver, många som inte förstår att de inte är så jävla bra (gäller både florett och värja) och helt enkelt inte lägger någon större energi på att utvecklas, utan agerar mer utefter principen “haha, det är er det är fel på, fuck off” istället för att kanske rannsaka sin egen insats.

*****

Avslutningsvis: Jag kan mycket väl tänka mig att man skulle behöva införa någon form av krav på fortbildning i form av seminarier och uppföljande examination för att visa att man fortfarande ska få inneha en domarlicens. Precis av samma anledningar som jag tycker att man ska ha uppkörning kontinuerligt för alla bilister som kör som idioter i trafiken. Dock kommer det att krävas en del resurser som jag inte tror finns just nu.

Däremot känns det inte som någon omöjlighet, men det gäller att ta en sak i taget. Ju högre man flyger, desto hårdare blir det eventuella fallet. Skynda långsamt känns som en bra grej i sammanhanget.

tisdag 3 maj 2011

Domare - ett nyblivet statusuppdrag?

Vad är bättre än att bryta en bloggtystnad med att göra det genom att skriva om det som trots allt ligger till grund för hela historien om Fektarn? Just det, fäktning är väldigt mycket på tapeten för egen del och framförallt är det intressant att diskutera två saker. I detta inlägg behandlar vi domarna, i ett framtida inlägg kommer jag att kika på vad som behövs för att komma någon vart med de aktiva. Men, först det som ska komma först.

Jag kommer ihåg hur det var för, ungefär, tio år sedan. Pappa fick frispel när han var tävlingsledare på Laxträffen och såg en domare ligga ner (!) iförd klubbtischa och döma florett yngre ungdom. Det var dessutom alltid någon stackare som blev utskälld av någon ledare för att denne ansett att en attack minsann kom från andra sidan. Domaren var antingen en lat jävel som dömde för att det var tvång, eller en utsatt jävel som ingen ville vara i samma skor som.

Sedan dess har egentligen allting blivit bättre.

Jag tog min domarlicens några år efter incidenten med den liggande domaren. Det var inga bekymmer, man hade sin teorikurs på fredagen, gjorde provet på fredagskvällen och dömde både lördag och söndag. Vips, så hade man distriktslicens på florett och värja.

Idag har vi kommit ännu längre. Idag har vi kurs flera veckor innan man har sin examen och det är krav på proper klädsel och att man ska ha bra koll på alla tecken.

Det är väldigt seriöst alltsammans. Jag har själv lagt ner den egna tävlingskarriären för att istället till 95% fokusera på att döma. Jag vill göra karriär. Jag tittar mycket på fäktning på internet och gör vad jag kan för att lära mig.

Jag vet inte hur andra gör, men det jag har märkt är att det är väldigt många intresserade människor som väljer att nu bli domare. Vi har en stabil grupp som bildar lite av ett nytt gäng i fäktsverige. Vi är i olika åldrar, allt från tonåringar till “gamlingar”. Vi har jävligt roligt ihop på tävling. Vi sitter och garvar mellan omgångarna, vi tar ett par välförtjänta bärs efter en tävlingsdag. Men, framförallt, så ser vi till att försöka stötta varandra.

Senast på A6 Masters kom det upp en situation där en tjej som inte är lika rutinerad som många andra dömde en stöt som jag själv anser var 50-50 dela ut eller annullera. Hon valde att dela ut stöten, varpå en förälder efter matchen kom och sågade henne i ett samtal med huvuddomaren. Allt medan den stackars tjejen stod bredvid.

Huvuddomaren gjorde dock det enda rätta, när han klev fram och tydligt och kraftigt stöttade sin domare, påpekade det faktum att det var en bedömningssituation och att hon hade gjort ett strålande jobb hela dagen, samt att han hade fullt förtroende för hennes bedömning i den aktuella situationen. Detta oavsett vad föräldern sade. Som lök på laxen valde han att ge henne den efterföljande semifinalen i samma klass bara minuter senare.

Tidigare på dagen hade en av de nyexaminerade domarna kommit fram och frågat mig om en regelfråga. Senare kom samma kille och bad om sidodomare. Helt på egen hand tog han initiativ för att kunna genomföra matchen på bästa vis och efter matchen diskuterade vi lite regelfrågor och annat som var intressant för killen att veta.

Rent hypotetiskt nu: Jag tror inte att man hade kommit och frågat sådana där spontana frågor till en halvfrämmande kollega om man hade känt sig otrygg som domare i de lägena och känt att man inte kunde lita till 100% på sina kollegor. Nu har vi dock en miljö där man tycker att det är roligt att döma och att man aldrig behöver känna sig ensam vid pisten. Man har backning från flera håll.

Dessutom hade vi på FFF en kille som valde att inte tävla i en äldre klass för att istället döma. Han gjorde ett så bra jobb att han fick döma en final.

Jag vill inte på något vis ta på mig någon ära för framgångarna, men jag tror att det faktum att vi är några ur det yngre gardet som satsar på att döma istället för att tävla stimulerar allt fler av de yngre att fortsätta på samma spår. Det är inte en gubbgrej att bli domare, utan det är en rolig utmaning som man kan ta sig an nästan oavsett ålder.

Förhoppningsvis kan detta leda till det som Domarkommissionen vill uppnå, det vill säga att ha domare som presterar väl på alla nivåer och på alla vapen. Att känna sig trygg är en förutsättning för att våga kliva ut.

Ett nästa steg förutom det som händer på tävling tycker jag vore att skapa ett domarförbund, en domarförening, med diskussionsgrupper, fler spontana, mindre seminarier där man bjuder in de nya domarna. Visst, vi har ett elitdomarseminarium, men det vore nästan ännu bättre med ett forum även för de som inte dömer på internationell nivå.

Framtiden ser onekligen ljus ut för domarkåren i Sverige. Vi har tre olika representanter på tre mästerskap som går av stapeln i år. Och om jag får leka lite med tanken och önska lite, så har vi kanske i varje fall tre andra domare som konkurrerar om samma platser om två, tre år.

Men, det är ju bara en tanke jag har.