torsdag 25 februari 2010

Förlåt.

Blev alldeles exalterad av guldet att jag glömde ge er den uppdaterade listan.

Youtube-länk

Google docs-länk

Såja, nu är vi vänner igen.

Passande, eller vad?

Det var skrivet i stjärnorna. Det svenska skidlandslaget, avdelning herrar, skulle såklart skriva in sig i historieböckerna, som det lag som vann OS-guld denna dag i stafetten. Denna dag, då jag skriver blogginlägg nummer 500.

500 inlägg, alltså. På denna sida. Jag är lite stolt, faktiskt. Jag hade en svacka ett tag, men fan vad det tog sig. Det har gått lite drygt två år sedan jag började. Det var i februari 2008 och sedan dess har jag haft mina roligaste två år i livet. Det behöver såklart inte vara bloggens förtjänst, men lite så är det nog.

“Det är alltid skönt att skriva av sig”, som Voltaire uttryckte det den där kalla januarikvällen för många år sedan.

Kanske.

För att återkoppla till det senaste guldet, så vill jag bara säga att det var vackert. Det var ett styrkebesked som hette duga.

Finnarna hängde inte med.

Tjeckerna hängde inte med.

Tyskarna hängde inte med.

Baggarna hängde verkligen inte med.

Inget annat lag hade någon tillstymmelse till chans.  Återstår gör bara att ställa sig en enkel fråga:

Vem fan är Petter Northug?

tisdag 23 februari 2010

Staffan Lindeborg visar klassen.

Sveriges citatmaskin nummer ett på kommentatorsfronten (bisittare ej medräknade) kom med en klassiker i natt när Kanada mötte USA (i en, för övrigt, helt vansinnig match).

“Det är i den här matchen det avgörs om Kanada får spela tre eller fyra matcher till. Fast, det kan ju bli en eller två också”.

Eller, som när han påstod att “Slovakien är fulltaligt” i matchen mellan Sverige och Vitryssland.

Ge karln en löneförhöjning omedelbums!

*****

Oklart om jag tar mig till skolan imorgon. Beror på vad SL rekommenderar imorgon bitti. Säger de “undvik rusningstrafik”, så stannar jag hemma, eftersom jag ska åka i just rusningstrafiken.

måndag 22 februari 2010

Telia, Telia.

Telefonen är tydligen inte alls på väg. Smarrigt. Här betalar man pengar för att få telefonen inom två veckor och när den väl skickas, så skickas den inte till leveransadressen.

När man påpekar det, så ber de om ursäkt och ska se till att jag har den i veckan.

Nu har det blivit måndag och den är fortfarande inte här. Kanske inte ens på väg.

Pinsamt.

*****

Stort att se skidorna i lördags. Sådan laganda hade man velat se i landslagen i de stora lagidrotterna.

Jag satt och såg klippen på webben i går. Jag fällde ett par tårar. Så vackert är det.

Årets lag 2010: Skidlandslaget Herrar.

*****

Arsenal fick en straff i lördags. Det var den tredje straffen vi fått denna säsong. Tredje straffen på 41 matcher. Tacka det skotska fotbollsförbundet och Uefa för den.

*****

Spotify måste bättra på sin randomizer. Idag har jag fått höra Shirley Temple – When I Grow Up tre gånger. Jag har haft igång Spotify i kanske fyra timmar.

Min playlist är två dygn lång, så något är uppenbarligen allvarligt fel där.

*****

SL har stängt av gröna linjen överallt utom mellan Gullmarsplan och Thorildsplan. Med andra ord, så är det ingen trafik på 35 av 47 stationer.

Heja kollektivtrafiken i den här stan.

*****

Nicklas Bäckström är precis så bra i OS som jag förväntade mig. Helt briljant. Det är inte en slump att det är han som ligger bakom alla målen mot Finland.

Det måste vara för att han är Brynäsare.

*****

Nu ska jag nog baskemej äta något annat än chips.

Låt i bakgrunden: Laura Branigan – Self Control

So long, vackra medmänniskor.

lördag 20 februari 2010

Yes!

Äntligen fick man uppleva en medalj! Senast var i tisdags, eftersom jag låg och sov mellan 21 och 23 igår när (den skrämmande överskattade) Anja Pärson tog sitt (överhypade)brons.

Idag fick man jubla så att Gunna fick en hjärtattack för andra gången på en vecka (första gången var när Kalla vann 10 km). Anna Haag! Vilken tjej! Borta, sen med, helt borta igen, men till slut överlägsen Steira och Kowalsczxczxyk på upploppet.

*****

Uppvärmningen på SVT.se inför TV-sändningen är ett jävla genidrag.

Den som kom på den idén borde få något pris. En Aladdin-ask eller något. Minst.

*****

Imorgon blir det Arsenal-Sunderland. Tre poäng, annars ser det tråkigt ut.

*****

Från och med nu, så är Challenge Bernadottes hemsida uppe i nytt format och med snyggare och enklare design. Jag och Challe kommer att börja skriva på bloggen relativt omgående.

Häng med!

fredag 19 februari 2010

Nehepp.

Fortfarande ingen iPhone. Oklart om det är Telia, Posten eller Bilisten Trönninge som ska få skit för att den inte är här denna vecka. Oavsett vilket, så är det jävligt tråkigt och inget som jag kan göra något åt.

Den där jävla Laila fick sin från 3 tre dagar efter att hon beställde. Hon är noga med att påpeka det.

*****

Har helt glömt bort att kommentera Emma Samuelssons insats i Barcelona. Bäst att göra det nu:

Riktigt bra gjort.

Jag skrev i alla fall till henne på fejjan samma dag. Det var duktigt av mig.

*****

Intressant att kvällstidningarna gör en jävla grej av att Charlotte Kalla tvingades klä av sig tillräckligt för att en kvinnlig officiell dopingkontrollant från IOK ska kunna göra sitt jobb.

Det här med att sätta skräck i okunnigt folk är inte okej. Dessutom kvittar det hur mycket man kommenterar i kommentarsspåret, de som kommenterar fattar fortfarande inte att detta är precis som vanligt. Det var knappast första gången för Kalla och absolut inte den sista .

Det är lika för alla. Oavsett kön. Oavsett nivå. Ett dopingtest är ett dopingtest är ett dopingtest.

*****

Nu inväntar vi hockeyn. Vitryssen ska besegras.

onsdag 17 februari 2010

Sovmorgon.

Fantastiskt viktig. Känner mig utvilad idag, för första gången på länge. Kan bero på att tentan nu är skriven (och failad), kan bero på annat. Kanske beror på att Den Ointelligente börjat blogga igen efter sin lilla kafferast på två månader?

*****

Två guld har vi tagit under detta OS. Jag gläds mest åt Ferrys. Sjukt oväntat. Dock var extasen högre när Kalla vann sekundstriden. Ferrys guld var mest kross sista varvet.

Viktigast: Vi är fortfarande före Norge i medaljligan.

*****

Brynäsmuggen är – fortfarande – sjukt god att dricka ur.

*****

Michael Kramarics, stolt del av Team Viru Valge, har dragit sönder sitt ligamentum talofibularis anterior. Inte bra med tanke på vilka tävlingar som väntar de närmaste veckorna.

*****

I natt möter Tre Kronor Tyskland i första matchen i de Olympiska Spelens Ishockeyturnering. Jag ska stanna uppe. Tills jag somnar. Det höll i en halv period när jag skulle se Kanada – Norge. Lite skillnad i match nu dock.

lördag 13 februari 2010

Kul med OS.

Så var festen igång. Redan innan spelen börjar sker diverse olyckor i den superballa rodelbanan, som kallas världens snabbaste. Tyvärr råkar det vara så att Nodar Kumaritasjvili avled efter att ha kastats in i stålpelare som hade placerats mindre än en meter från kanten i banan där åkarna passerar i en hastighet av 150 km/h.

Idag berättar man på en presskonferens att man beslutat att höja sargen vid olycksplatsen med några decimeter. Dessutom flyttar man ner starten till damernas start. Man har också satt upp en extravägg vid pelarna för att undvika en ny pelarkrasch.

Jag står undrandes till vad som egentligen pågår i skallen hos de som bestämmer i sporten. I andra högrisksporter, som rodel faktiskt är med tanke på farterna, så har man nät (alpin skidåkning), man har luftstaket (speedway) och man har bromsande sandfållor och däckbarriärer (formel 1).

I rodel har man hjälm.

Fullkomligt bisarrt. Som Jonas Karlsson sade i Vinterstudion nyss:

“De åker i 150 km/h. Kör du så fort på motorvägen blir du av med körkortet och då har du ändå säkerhetsbälte och airbags. I rodel har du bara en hjälm”

Ofattbart.

Om dödsfallet var usel PR för OS, så var invigningen inte direkt till deras fördel heller. Visst, det var grymt läckra skapelser med tyg och lampor och projektioner på arenan, men när det gällde de mänskliga uppträdandena, så var det låååååångdraaaaageeeet.

Ett gäng packade idioter spelade fiol i en kvart utan att det verkade ha något som helst samband med varken deras kultur eller OS som helhet. Bryan Adams och Nelly Furtado mimade till en banal och tråkig OS-låt, som nästan fick Emil Karlsson på Aftonbladets liverapportering att slockna totalt. Då var han ändå på plats och klockan var inte ens åtta lokal tid.

Riktigt svagt med tanke på att de lagt 300 miljoner svenska coronas på spektaklet. Inte ens när de skulle tända elden fungerade det särskilt bra.

Dessutom, under Rogges tal lät trummorna på läktarna som burop.

De skulle ha haft vuvuzelas istället.

Credden på invigningen går ändå till de på läktarna, som gav en stående ovation när Georgien marscherade in. Till och med de svennabananiga dansarna vid entrén ställde sig stilla och hyllade deltagarna.

Men, det blir, som Anrell skrev tidigare i morse, svårt för Vancouver 2010 att hämta sig efter den här starten.

fredag 12 februari 2010

Pondusfredag.

På Fäjsbookh är jag ett fan till Pondus. Det är förmodligen det bästa man kan vara om man ska vara ett fan till något på denna integritetens motsvarighet till demokratins Adolf.

Till exempel får man länkar till pondus.no, en eminent sajt med en herrans massa roligheter. Till exempel det här.

Jag rekommenderar Pondus.

Nu ska herrn i rummet till köket och ta sig en mackejävel och en kopp choklad innan han duschar och sedan beger sig till Ica Supermarket för att inhandla godsaker (läs: köttbullar/korv, godis och läsk) att avnjuta under kvällens förmodat flitiga studerande.

torsdag 11 februari 2010

Klad hezt.

Det är alltid roligt att får beröm när man gör något bra. Lite som när man ritar fina streck när man är två år gammal och håller i en krita.

Idag är jag glad över att den mest lästa bloggerskan på Glamour.se på sin Twitter har en endaste favorit-tweet och det är inte vilken tweet som helst.

onsdag 10 februari 2010

Kallt.

Men Stockholm har blivit kaa-aa-a-allt, sjunger Orup i den där helt okej låten från 1992. Det är faktiskt första gången sedan 1829, som man inte en endaste (jävla) gång uppmätt positiva grader på celsiusskalan i denna stad. Februari har fortsatt i samma stil. Detta innebär alltså att snön fortfarande ligger kvar, något som en (o)lycklig cykelägare får erfara när han eller hon tänker låsa upp sin cykel nästa gång.

DSC00449

Ett annat exempel på hur vintern har slagit mot Stockholm är den istapp, som gäckat min hjärna tills den togs bort i förra veckan. Eller vad sägs om den här pelaren?

DSC00448

Den hade på en halv sekund delat min lekamen itu. Lite som ett samurajsvärd ice edition.

*****

Efter olyckan i Odense har FIE beslutat att tillsvidare förbjuda de transparenta maskerna tills man har ett säkrare system.

Jag blev, så att säga, inte överraskad, varken av olyckan eller förbudet.

*****

Tragisk olycka annars igår. Jag och Challe hade snackat Bernadotte-blogg och kom till centralen samtidigt som ambulanserna anlände. Fullt med folk i rulltrapporna. Någon ligger på spåret.

Tydligen skulle den 40-årige mannen hämta sin mobiltelefon nere på spåret innan tåget kom, men lyckades inte ta sig upp, trots hjälp från folk på perrongen.

Idiotiskt, men såklart sanslöst tragiskt.

Dessutom, hade jag kommit dit fem minuter tidigare hade jag sett skiten. Fyfan.

*****

Listan med stort F är uppdaterad - eftersom det är onsdag - och nu har vi kommit ner till plats 61. Ni finner det uppdaterade dokumentet på Google Docs här och YouTube-playlisten med plats 80-61 hittar ni här.

Notera att plats 77 har en sunkig video från Oprah och där låten börjar först efter 40 sekunder och där videon fortsätter i några minuter efter låtens slut. Bläddra då vidare till nästa. Det var dock det närmaste den rätta låten jag kunde komma, så håll till godo.

*****

Det blir ganska konstigt att skriva samma sak på två ställen. På Arsenalbloggen blir det för mycket privat och på privata blir det för mycket Arsenal. Det är en balansgång som jag inte riktigt är nöjd med. Därför kör jag i fortsättningen i princip bara Arsenal (men såklart lite annat också) på Arsenal.se och (nästan) bara privat här.

måndag 8 februari 2010

Ännu en ångestdag.

Tungt uppvaknande idag. Inte bara på grund av Super Bowl i natt (Saints!), utan även såklart efter den där blytunga förlusten på biblioteket. Men - matchen igår var nog ändå ett framsteg. I alla fall om jämför med rapporterna om att Arsenal var 108% värdelösa på Emirates mot United.

Igår var vi inte utspelade. Vi hade marginalerna emot oss. Chelsea hade inte fler målchanser än vad vi hade. De spelade inte betydelsefullt mycket bättre. Det som skiljer noll poäng från en eller tre poäng (eller, ja, en väldigt avgörande faktor) är att de har två spelare på planen som gör en grym skillnad.

Petr Cech och Didier Drogba.

Drogba är världens tyngsta anfallare att möta och är sanslöst bra. Han må vara äcklig, men förbannat bra. Dessutom lider han förmodligen av någon sexuell avvikelse som gör att han mår extra bra av att göra mål på oss. Han var en übermensch igår.

Cech må ha slagit i skallen en eller tre gånger för mycket, varför han har tappat mycket i klass (och bär en horribel hjälm), men igår var han på ett sånt där anti-Arsenalhumör, som helt enkelt leder till att han tar allt. En helt avgörande räddning på Arshavins chans vid 1-0 (jag fällde nästan en tår när jag såg reprisen på passningen) och en grym räddning på Cescs frispark i andra halvlek.

Vi var förmodligen lika bra rent spelmässigt, men vi släppte in två mål och lyckades inte göra några. Det är fotboll, som vanligt.

*****

Dansken var bra när han kom in. Vi satt och ropade efter bytet runt minut 55 och blev bönhörda. Killen må ha misslyckats kapitalt mot slutet med någon form av dribbling à la Denilson d ä, men han tillförde en helt annan dimension jämfört med den där friidrottskillen på högerkanten, som återigen var helt värdelös.

*****

SAF-pokalen i helgen. Tor Forsse (av alla) gick och plockade hem fyra fräscha VC-poäng att lägga till samlingen. Men, det var inte bara en finalseger. Det var heller inte bara en finalseger med 15-14. Det var en finalseger med 15-14, där sista stöten är en stoppstöt sittandes på huk där han nailar armen på Mancini.

Det enkla är inte gott nog för Tor, fäktsveriges egen läckerbit.

*****

Facebook slutar aldrig att förvåna mig. Nu har man bytt design på sajten för säkert fjärde gången sedan jag skaffade ett konto. Det är inte spelbart på om de byter en gång till under 2010.

*****

18.000 underbegåvade (eller överbegåvade?) människor hade tydligen bråttom idag. Själv skulle jag kräva bra betalt för att se skiten på plats.

*****

Denna dag har varit lång och jobbig och ångestfylld. Det enda värdiga är att avsluta med att slumra in till Disintegration eller någon annan snorbra platta med The Cure.

Vi hörs.

onsdag 3 februari 2010

Tankar om Sp*rs (+ diskret listdebut).

Sitter och tittar på laget i vita tröjor och mörka shorts (idag endast iklätt mörka kläder) och deras borta match på Elland Road mot Leeds United.

Jag ser en vidrig överlöpare som Bentley springa omkring och dra sin gubbe, tappa bollen i nästa situation och ytterligare en situation senare tackla alldeles för sent, få ett rättvist gult kort och sedan ge domaren en ofin smädelse.

Jag ser en tanig (och jämförelsevis ganska ful) flamingo som Peter Crouch, well, inte springa omkring, men lunsa omkring på Ajsel Kujovic-manér och försöka vinna luftdueller genom att trycka ner sina motståndare istället för att träna lite mer spänst på försäsongen.

Jag ser en målspruta som Jermaine Defoe dra till på volley och få en så mustig felträff att Leedsfansen jublar åt densamma innan bollen seglar in i krysset och ger laget med de vita tröjor och mörka shorts fans anledning att jubla istället.

Jag ser en osympatisk mittback som Michael Dawson kasta sina olecranon i ansiktet på sina motståndare i varje närkamp och efteråt hävda att han inte gör annat än att älska sina motståndare.

Nej, fy fan säger jag. Laget med de vita tröjorna är inget för mig. Förmodligen är det därför jag håller på Arsenal. Ett vackert lag med 100 % fina killar, som inte har ett hemmaställ bestående av vita tröjor och mörka shorts.

Men jag är lite avundsjuk på att de har Defoe. Han är faktiskt lite bättre än Bendtner.

*****

Jag har tidigare utlovat de som vill se min topp 100 över favvolåtar att publicera den på något vis. Den kommer att publiceras under sex onsdagar framöver, med start ikväll där vi presenterar plats 100-81.

Jag har satt ihop en playlist för plats 100-81 på Youtube, som finns att tillgå här. Har även satt ihop ett dokument på Google Docs där man enklare ser listan.

Nu blir det sängen.

Kanske.

måndag 1 februari 2010

Januari.

Januari är till ända. Det har varit en omtumlande månad på många sätt. Inte bara tack vare konserten igår. Här är ett försök till sammanfattning.

Arsenal inledde det andra decenniet på det tredje årtusendet sedan officiellt datum för Kristi födelse med att spela lite FA-cup på Upton Park, en arena där man i höstas tappade poäng efter ha tappat 2-0 till 2-2 när det vankades ligalir. Det blev trots allt en seger och avancemang i den äldsta av gamla cuper. Den segern var dock inget värt, eftersom FC Barcelona 2.0, a k a Stoke City, slog ut oss i nästkommande omgång.

I ligan har resultaten annars blivit sämre och sämre. Bottennappet igår blev väl, på sitt sätt, gräslöken på västkustlaxen. (Enligt uppgift) förnedrade på hemmaplan av värsta titelrivalen under de senaste 20 åren är på sitt sätt smärtsammare än något annat. Fattas bara att vi förlorar mot Sp*rs också.

På spelarfronten har det mest handlat om återvändande spelare. Sol, som sagt, kom och skulle förstärka vårt försvar. Man kan väl säga att det inte kom som en chock för någon när man sedan i samma veva lånar ut Philippe Senderos till ett Everton, som i samma månad ser till att sno poäng på vår hemmaarena. Dessutom börjar spelare på skadelistan komma tillbaka. Bland annat Dansken och Den Skadedrabbade, som förhoppningsvis ska hjälpa oss göra ännu fler mål framåt.

Det är nämligen det vi verkar få sätta vår lit till. Mål framåt. Devisen verkar vara “full fart framåt, håll tätt bakåt” Bakåt läcker vi som aldrig förut, trots Verminator och Gallas, som i många supportrars ögon gjort kanonsäsonger båda två. Då kommer vi till frågan – vad är det då som är fel bakåt?

I mina ögon är det vänsterbacksplatsen och målvakten som behöver ändring. Almunia är helt under isen och jag ser hellre att man chansar med vår egen PIG eller Vito Corleone i mål. Bara man visar att Almunia har satt sin sista potatis i eget nät. På vänsterbacken har Clichy de senaste säsongerna varit en skugga av vad han var 2007/08. Han lurade oss att troo att vi hade världens bästa vänsterback för en tid framöver. Oj, oj, oj.

*****

Annars vore det inte fel med en ny defensiv mittfältare. Song är helt ensam i A-truppen om att kunna spela på den positionen. Denilson har varit tvärusel i den rollen och aldrig kommer ett lag att frukta honom som man fruktade Vieira eller Gilberto Silva. Om någon nu verkligen kan frukta en Gilberto Silva med brassesmajlet påslaget, alltså.

*****

Transferfönstret behöver jag annars inte prata om, eftersom det som hände redan är nämnt ovan. Butterfly Flip ut, Solen in. Wenger har, i och med det, för evigt gjort sig ett namn som den mest naiva fotbollsprofilen på planeten. Vem som helst Till och med jag kan förstå att Arsenal inte kan konkurrera på allvar om någon titel alls med den trupp som är den aktuella. Helst behöver man en ny spelare på alla centrala positioner, förutom den offensiva mittfältsrollen. Där har vi faktiskt en kompetent kille i Cesc.

*****

Nej, nu ska jag äta potatissallad och köttbullar och sedan sova en timme eller tre till tonerna av Westlife. Fred ut.

Lyrisk! Vilken dag!

Den 31 januari 2010 var en fantastisk dag. En dag, som visserligen inleddes instabilt med nästan glömd biljett och där kylan utanför arenan var så påtaglig att när jag skulle räta ut mina armar, så drog det så pass i n. radialis att min tumme plågades något fruktansvärt. Men det var det värt.

Från att jag kom in på arenan var kvällen fantastisk. Att vara där inne och se folk njuta innan det ens har börjat är en känsla jag gärna upplever varje dag. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.

När Nitzer Ebb klev på scenen kändes det långt in i själen - Kvällen skulle komma att bli magisk. Douglas McCarthy är en konung, en kejsare, en diktator på scenen. Kanske en av de absolut bästa frontfigurerna i världen. Han är hård, han är rak, han är sig själv. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.

När Depeche äntrar scenen händer det något inom mig. Man hamnar i en annan värld. Man känner inget annat än extas. Det är en i det närmaste religiös upplevelse redan när man sjunger med i Wrong, andra låten på spelningen. När man sedan sjunger med i Home långt efter att Arsenalsupportern Martin Gore slutat sjunga, så drar bandet igång med en spontan jam session och man mår inte alls. Man är paralyserad. Man är inte stum, för i så fall hade inte min röst varit som den är idag. Man är manisk. Man är på en helt annan planet.

När allting avslutas med Personal Jesus är man helt slut. Kramp i benen och huvudet är slut. Mitt livs mäktigaste och tyngsta ögonblick är nu till ända.

Ska jag ge ett betyg, så blir det tolv plus, ++++++++++++

Förresten, hur gick det för Arsenal igår?