Aldrig har film varit så verklighetstroget

Kommer ihåg det så väl, och jag antar att kanske några av er läsare kommer ihåg det. Jag hade sett Green Street Hooligans för första gången, efter att ha blivit tjatad på i flera år av mina kompisar, samt även Herr Jimmie här i Stockholm. Det var aldrig aktuellt för mig att dö utan att ha sett filmen, liksom, så vid en filmkväll i Stenhuggeriet sågs den.

Jag blev hänförd. Tagen. Filmen slog rakt i hjärtat och visade hur jävlig huliganismen kunde vara. Green Street Elite, GSE, var West Hams firma och Elijah Wood blev indragen via sin systers pojkväns bror. Efter många om och men urartar allt när lottningen i FA-cupen blev klar. West Ham skulle möta Millwall. Millwall, West Hams absolut värsta konkurrent. Värre än Arsenal och Tottenham. Det är fullständigt krig.

I filmen är det slagsmål innan matchen. Tänder slås ut, Käkar går av, ben bryts och en person dör.

Åter till verkligheten. Tidigare på sensommaren lottades Ligacupen. Andra omgången. Det är nu Premier League-klubbar kliver in i handlingen. West Ham lottas att på hemmaplan möta – just det – Millwall.

Ingen i poliskåren jublade över den lottningen.

Innan matchen uppstår, såklart, stora slagsmål med firmor från halva, kanske hela East End. En man blir svårt knivskuren. Han vårdas fortfarande på sjukhus. Till matchen, så. Millwall leder matchen länge. En jätteskräll är på gång. West Ham kvitterar ändå i 87:e minuten, varpå fans stormar planen. Matchen avbryts en stund, och går till förlängning, där West Ham går fram till 3-1 och avancemang.

Under matchen utbryter ett enormt slagsmål. Det är som slagsmålet jag bevittnade på Emirates när Evertons fans vevade mot poliserna. Slagsmålet på Upton Park var dock värre. Mycket värre. “En krigszon”, kallades det. Utanför arenan fortsatte sedan slagsmålen efter matchens slut.

Själv ser jag bara scenerna ur filmen framför mig. Baren som brinner. Slagsmålet efter Birminghammatchen. Dödsbudet på sjukhuset. De som skrev manus och storyn till Green Street Hooligans, Lexi Alexander och Dougie Brimson, ska vara stolta över sin film. Jag tror däremot inte att de är lika stolta över verkligheten.