Tredje dagen i rad som jag och pappa var nere i seglis för att pilla med båten. Båthuset där nere kan möjligtvis vara det mest svordomsfyllda hus som någonsin fått bygglov. Jag svor. Pappa svor. Tillochmed de andra båtägarna svor. Alla av olika anledningar.
När ledartjejerna från seglarskolan kommer in med den röda gummibåten kommer jag dock på andra tankar än måleriets mindre glamorösa vardag. Jag låter mig minnas tillbaka på tiden jag hade när jag gick seglarskola i HSS, om hur jag hoppade över första dagen på kursen för nybörjare i optimistjolle. Farmors välkomnande andra dagen var en överraskning, med en offentlig kram och ett hjärtligt "välkommen hem!". Jag kommer ihåg Alexander, Mickes nyfunna kompis, som vi båda fick bra connection med. Vi mötte honom i fotboll något år senare och sedermera gick vi även på samma gymnasium.
Jag kommer också att tänka på den lilla tjejen med egen jolle. En röd hade hon. Vart tog hon vägen? Hon kanske fortsatte med tvåkrona, eller så nöjde hon sig, precis som jag, med att ha avklarat optimistkursen och att ha erhållit Seglarmärket. Kanske fortsätter hon än idag.
Jag kommer ihåg när vi var ute i bukten för första gången och då vi var tvungna att vända tillbaka, då ett stort lastfartyg var på väg i hamn. Jag kommer ihåg kappseglingen, där vi rejsade järnet mot varandra och där jag nog krockade lätt med en av bryggorna.
Imorgon blir det kanske mer seglis och kanske fler minnen. Och fler svordomar.
Ett krypin för en person som bör beskrivas som väldigt ödmjuk och allmänt bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar