Vi drog ner till stranden idag, vi familjemedlemmar som inte är på Englandssemester. Solen låg väl på, men det blåste alldeles för mycket för att man skulle vilja vara där särskilt länge. Jag satt med bar överkropp i en medburen brassestol och försökte lösa ett omöjligt korsord i den lika väl medburna Lyckokryss, som märkligt nog bara graderats till en fyra på den femgradiga skalan.
Det är ganska underligt också att man går hem från stranden för att det blåser lite för mycket för ens egen smak. “Det är kallt” kläckte jag ur mig och ville gå hem. Det var väl en 25 grader ute och vinden från havet svalkade lite väl mycket för min smak. Hade en Pär Karlsson från Malmberget känt så? Inte en chans. Förmodligen inte ens Janne Hansson från Värnamo, som aldrig badat i annat än bygdens klorbassäng och sjön i skogen han äger. Han hade varit överlycklig för att ens ha sett havet. Jag bor 10 minuters gångpromenad från 1.5 mil (minst) oavbruten sandstrand med tillhörande sanddyner. Jag är uppvuxen här och tänker inte på vilken lyx det faktiskt är. Det är få förunnat.
Imorgon blir det nog stranden igen innan jag förmodligen tränar lite. Klubben får besök från hufvudstadten och det är ju bara att bjuda till på träningsfronten när man får sådant besök. Jag kommer ju inte kunna träna på tisdag, så att säga.
Just det, ja. It’s just a question of time. 48 h kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar