Nu är det inte långt kvar. Inte långt alls, faktiskt. När jag skriver detta är det endast 24 timmar kvar tills bilen, en BMW, rullar ut från den gatstensbeklädda vägen som leder till mormors hus. Vi åker motsatt håll, dvs från huset, för att istället ta oss mot Köpenhamn. Vi ska på konsert. Vi ska se Depeche Mode.
Jag har lite svårt att smälta det. Det är sommarens i särklass stora höjdpunkt. Senast jag skulle se dem var det OS-final i ishockey i Turin samma dag. Sverige slog Finland och man tappade fokus från konserten tack vare denna megagrej som hockeyn faktiskt var.
Nu är det dock bara Depeche i min hjärna. Jag är fullständigt lyrisk över det och jag drömde dessutom om konserten i natt. Jag drömde att det var på Hovet och at jag glömde biljetterna två gånger när jag hade ansvaret för dem. Som väl var hade vi gått tidigt för att vara där i tid, så jag hann tillbaka båda gångerna. Dock hann jag såklart vakna innan konserten började.
Depeche är verkligen mitt favoritband. Alla kategorier. Jag har fallit för diverse andra, exempelvis Muse, The Cure, Nitzer Ebb, James Morrison, Indochine med flera. Inga andra har fått mitt hjärta så genuint som Depeche tog det. De snärjde in mig i sina svarta och dystra, men ändå hoppfulla armar och band fast mig mot sig själva utan att någonsin släppa taget.
It’s just a question of time. 39 timmar till In Chains ekar ur högtalarsystemet på Parken så att hela Öresund hör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar