Jag vet ju en sak som är säker: Jag måste köpa live-DVD:n som lär släppas när turnén är över. Jag är nämligen fast besluten att få reda på vad som egentligen hände. Jag stod strax bakom den övertäckta mittlinjen på Parkens innerplan. MOTOR bjöd på den sämsta spelning jag någonsin upplevt. Därefter är det inte mycket jag kommer ihåg.
Det beror inte bara på de rökande danksjävlarna som stod bredvid. Depeche Mode klev på scenen och drog igång ett spektakel som jag kanske aldrig mer kommer uppleva. En scenshow i världsklass. Sång i världsklass. Musiker i världsklass. Allsång i världsklass.
Någonstans i Never let me down again försvann jag i ett hav av händer där 44.500 åskådare stod med händerna i luften och vevade i takt med Dave Gahan. Kvällens personliga Messias. Kvällens Personal Jesus.
Personal Jesus, ja. "Reach out and touch faith" ekade över hela Köpenhamn och det var verkligen så. Reach out and touch faith. "Sträck ut dina armar och känn tro", skulle man kunna översätta det till. Det var verkligen så. Jag stod och sträckte ut mina armar och kände en tro. Det var en religiös upplevelse. Utomjordiskt.
Muse i oktober ska bli spännande. Kommer de upp i hälften av Depeches nivå, så blir det en jävla konsert.
Depeche får sex av fem parerplåtar.
Ett krypin för en person som bör beskrivas som väldigt ödmjuk och allmänt bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar