Koma

Sedan ett par dagar har jag uteslutande lyssnat på Depeche Mode. Uteslutande. Jag har hamnat i DM-koma. Senast i natt låg jag uppe och mimade hänsynslöst till lite 101, lite Devotional Tour och annat livematerial. Dessutom roligt att jag sedan ett tag har “bytt” favoritlåtar från Strangelove, Enjoy the silence och typ Never let me down again till Stripped, Master and servant och Personal Jesus. Personal Jesus var det, ja. En fantastisk låt egentligen.

Det här är för övrigt ett skolboksexempel i hur man knäcker en arena.

Can’t wait to see them i Globen i januari. It’s gonna be legendary.

*****

Kollo imorgon. Bör packa min väska snart. Ska försöka få med liggunderlag, sovsäck och lite kläder, samt fysiologibok och Bojsen-Möllers Rörelseapparatens Anatomi. Får inte glömma att bränna skivor heller. Det efterfrågades. Det lutar åt en del soul och en del dansant 80s pop/disco/new romantic.

Det kommer bli grymt. Hoppas på en del roliga T1:or också.

*****

Från albumet 101 hörs i detta nu Martin Gores ljuva stämma i Somebody. Det är rysningar varje gång jag hör den. Hoppas på den i Globen. Den och PJ, Stripped och alla andra. Det kan inte bli annat än fem värjor för den konserten. Det är lite som jag och Matte sade efter att U2 fick tre plus. Sådana band har inte kapacitet att göra en +++-spelning. Det är fyra plus-garanti. Minst.

Nu ska jag njuta lite till innan jag ska göra lite ärenden, roliga som tråkiga. Det är så det fungerar här i livet.