Klaustrofobi

Jag är i det närmaste instängd. Känner att jag inte kommer nånvart. Jag är låst. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma loss. Något måste ju göras. Det blir ju inte bättre av att man har skolan hängandes över sig. Det är som det där rymdskeppet i Independence day, som invaderar jorden och ytterligare mörklägger en redan trasig vardag.

Senaste natten låg jag vaken till fem. Tankarna flög som ettriga fladdermöss igenom huvudet. Samma saker ältades om och om igen. Fladdermössen återvände med jämna mellanrum och såg till att irritera.

Funderingarna har återkommit de senaste dagarna. Fortfarande vet jag inte riktigt hur jag ska släppa tyglarna och låta hästarna galoppera ur mitt medvetande, ut på heden. Jag måste ventilera. Någon gång. Jag måste. Jag kan inte heller sitta som chimpansen i sin apbur och vänta på att skötaren ska kasta in bananer. Jag måste fly buren. In i djungeln. Leta rätt på egen mat. Göra det själv. Det är upp till mig nu.

Kanske har jag inte insett vad som egentligen händer. Kanske har jag en skev bild av verkligheten. Kanske är jag lurad.

Kanske har jag rätt.

Jag vet inte. Just nu vet jag nog ingenting.