Det känns fortfarande konstigt, men jag är inte lika ledsen som jag var igår. Allt gick så fort?! Det tog inte mer än 35 timmar mellan det att pappa drog upp mig ur sängen tills dess att veterinären satte den sista sprutan i kanylen. Helt plötsligt var hon borta. Det är sällan man blir så chockad under en så lång period. Som när farbror Pelle dog, då var man förberedd. Han hade varit sjuk i flera år och var inlagd på sjukhus en vecka innan beskedet. Hade inte alls samma känsla då som jag har nu. Helt plötsligt är hon bara borta, begravd en halv meter ner i marken vid äppelträdet, inlindad i den där handduken som hon så vackert och fridfullt låg i sedan vi lämnat djursjukhuset. Hon var så varm, slapp, mjuk och tyst. Precis som vanligt. Den enda skillnaden är att hon aldrig mer kommer jama om att hon fångat en sork, aldrig mer kommer vilja ha mat, aldrig mer tassa på rutan när hon vill in, aldrig mer ligga på ens mage och snarka. Jag kommer aldrig mer se henne.
Frågan är hur Miriam reagerar på att hennes syster är borta för alltid. Hon fick se och nosa på henne igår innan vi jordfäste henne, men vi fick ingen särskild reaktion. Undrar om hon märkte att hon var död. Hon var så glad när vi var ute i trädgården alla fem, hon skuttade runt och klättrade i träd och hade sig. Hon kanske trivs bättre så här. Alternativ två är att hon tappar gemenskapen, att hon tröttnar på livet. Då kan cancern ta överhanden ganska fort, och så står vi helt utan någon pälsig vän. Hon lever trots allt på 1.5 års övertid.
Vi får hoppas att hon lever så länge som möjligt. Men det återstå att se hur det går. Hoppas på det bästa. Hoppas.
Ett krypin för en person som bör beskrivas som väldigt ödmjuk och allmänt bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar