Ett klagobrev

Om du inte vill läsa en massa bittra utläggningar om hur dumma i huvudet folk är, well, then you shouldn’t läsa detta.

Vi börjar med de stora fjortisbloggarna. De är ett riktigt bra tecken på att man inte behöver göra något bra för att nå långt. Ta den här Kissie som exempel. Jag har försökt hitta något i hennes blogg som är värt att läsa, men det går inte. Det enda hon gör är att vara rik, handla kläder, förstora sina läppar, planera bröstförstoringar, rita fula paintbilder och sedan skriva om det på sin blogg utan att ens ha en aning om hur man skriver korrekt.

Det är bloggar som hennes som är farliga för det svenska språket. Folk tror ju att det är okej att skriva så, varför folk helt glömmer hur man egentligen bör skriva. Nej, gör ett språktest när man startar upp bloggar, så att de som kan skriva faktiskt får chans att synas.

Nuff said, nu går vi på stockholmarna. Många här uppe är faktiskt dumma i huvudet.

Stockholmare gnäller på kollektivtrafiken. Den är sen hit och dit och överallt. Problemet är att jag som objektiv åskådare i den här stan märker att stockholmarna själva är ganska bra på att bromsa upp trafiken. Senast i förrgår är det mycket folk på treans buss vid Slussen. Nästa buss går om tre  minuter. Ändå kommer det folk springandes från tuben som tvunget ska med just denna buss. Slutligen har man bromsat bussen så att man är sen på linjen. Igen.

På vägen hem häromdagen är det många som ska hem från KI. Trean står på hållplatsen och jag kommer precis med. När personen efter mig kommit på, så säger busschauffören att “nu stänger jag dörren, bussen är full” varpå en kärring (ja, det är den nivån på det) kläcker ur sig, “jag ska med” och följdaktligen klämmer sig in och därmed står så att hon skymmer chaufförens sikt. “Jaså, det bestämmer du?” undrar han och får ett drygt svar om att det gjorde hon faktiskt.

Slutligen måste jag säga det. Det syns på folk om de är dumma i huvudet eller inte. Återigen är treans buss platsen för skådespelet. En väldigt tjock kärring (japp, den nivån) är en av grymt många som ska på bussen vid Karlsbergsvägen. Tuggandes tuggummi på ett sätt som utstrålar “jag är underintellektuell” ställer hon sig mitt i mittgången, som en propp i ett blodkärl, så att hon blockerar möjligheten att fylla på bakåt. Notera att hon är den som är längst in av de stående. Till slut tvingas chauffören ropa i mikrofonen att hon ska gå längre bakåt.

När alla väl är samlade på bussen och chauffören hänvisar folk till nästa buss, så rullar vi iväg. Två hållplatser och 800 meter senare ska den väldigt tjocka kärringen kliva av bussen. Hon är som sagt längst bak i bussen, väldigt tjock och tvingar således folk att, väldigt omständligt, kliva ur bussen och ge väg åt denna avart till människa innan vi kan åka vidare.

Usch!