Den 31 januari 2010 var en fantastisk dag. En dag, som visserligen inleddes instabilt med nästan glömd biljett och där kylan utanför arenan var så påtaglig att när jag skulle räta ut mina armar, så drog det så pass i n. radialis att min tumme plågades något fruktansvärt. Men det var det värt.
Från att jag kom in på arenan var kvällen fantastisk. Att vara där inne och se folk njuta innan det ens har börjat är en känsla jag gärna upplever varje dag. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.
När Nitzer Ebb klev på scenen kändes det långt in i själen - Kvällen skulle komma att bli magisk. Douglas McCarthy är en konung, en kejsare, en diktator på scenen. Kanske en av de absolut bästa frontfigurerna i världen. Han är hård, han är rak, han är sig själv. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.
När Depeche äntrar scenen händer det något inom mig. Man hamnar i en annan värld. Man känner inget annat än extas. Det är en i det närmaste religiös upplevelse redan när man sjunger med i Wrong, andra låten på spelningen. När man sedan sjunger med i Home långt efter att Arsenalsupportern Martin Gore slutat sjunga, så drar bandet igång med en spontan jam session och man mår inte alls. Man är paralyserad. Man är inte stum, för i så fall hade inte min röst varit som den är idag. Man är manisk. Man är på en helt annan planet.
När allting avslutas med Personal Jesus är man helt slut. Kramp i benen och huvudet är slut. Mitt livs mäktigaste och tyngsta ögonblick är nu till ända.
Ska jag ge ett betyg, så blir det tolv plus, ++++++++++++
Förresten, hur gick det för Arsenal igår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar