Så är ännu en helg förbi. En helg full av glädje över att ha fått umgås med sina favoritklasskompisar en heldag, bakslag i form av “där fick du vad du förtjänar”-uppvaknandet lördag eftermiddag, ännu mer glädje över att få se UFC 105 på en vettig tid och ännu mer bakslag när Robin van Persie gick sönder i en fullkomligt betydelselös, spänningslös, ointressant och vettlös träningslandskamp i Italien. Glädje över att få träffa farbror med livskamrat ikväll på middag. Glädje efter att ha fått se Dalí-utställningen på Moderna Muséet. Bakslag att se att jag ska ta mig till Huddinge för att vara mentalt upptagen på KI Campus Huddinge mellan 9.00 och 16.15 både måndag och tisdag.
*****
På Debaser Medis spelade i fredags ett band som heter Mary Onettes. De försökte vara en blandning av The Cure och Coldplay. De var inte så bra som sina förebilder. De var ganska ointressanta. Mer ointressanta än Coldplay.
Yep, you heard me.
*****
Nästa gång Robyn lirar i Stockholm ska jag vara på plats. Majoren likaså.
*****
För alla er som undrat hur stort som utvecklas när an pingvin bajsar:
Här är en artikel som reder ut begreppen en aning.
*****
Tänk vilken musik man sket ut på 90-talet. Vi satt i Midsommarkransen i fredags och letade låtar på Spotify från vår barndom och klassiska hits avlöste varandra. Eller vad sägs om:
E-Type – This is the way
Leila K – Electric
Rednex – Cotton eye Joe
Pop Feast – Ooh Aah..Just a little bit
Britney Spears – Sometimes
Scatman John – Scatman
med många flera…
*****
Som Angelica kläckte ur sig häromdagen: Tänk om dammsugaren hade sjungit den här låten:
2 kommentarer:
Minns inte att vi lyssnade på Ooh Aah... just a little bit. Vilken låt! Men var det inte Gina G som sjöng den?
Nej, vänta, den kom ju faktiskt först på Debaser Medis. My bad. På Spotify-versionen står det inte Gina G.
Skicka en kommentar