Utan musiken - inget El Stocolmo

Min dator kommer bli en väldigt god vän till mig i Stockholm. Inte bara eftersom jag lär surfa, se fotboll och skriva på den, utan jag kommer även fördriva tid med att lyssna på all min musik. Det är ganska avkopplande att bara dra på stereon (som jag kopplat till datorn) och ligga i sängen och digga med i låtar som bara flyter omkring i rummet, lite som lukten från den nybajsade toaletten, fast den luktar gott. Det blir en skön stämning, istället för den illaluktande och stickande stämningen.

Hade jag suttit i ett tyst rum och pluggat hade jag förmodligen gått bananer, som man säger borta på öarna. Jag hade inte fixat det, utan snarare stört mig på alla ljud som kommer lite varstans ifrån. Hellre lite Fats Domino - When The Saints Go Marching In än ljudet av en cykel som bromsar in på grusgården. Hellre lite Håkan Hellström - Ramlar än ljudet av någon som går i trapporna. Hellre lite The Mission - Evangeline än någon som pratar lite högt i mobilen. Hellre lite A Flock of Seagulls - I Ran (So Far Away) än ljudet av en tickande rosa klocka, placerad bakom ryggen på mig.

Ni förstår.

Som ni märker, så är jag ganska bred i min musiksmak. Tacka mina föräldrar för det. De har indoktrinerat mig till att lyssna på så mycket jag kan, förutom technobajs/trance/house à la Kobåjsarna, Scooter osv. Inte heller bör jag lyssna på opera, men det har jag lärt mig själv - och fort. Dessutom har jag aldrig behövt höra dålig niggahiphop, som kännetecknas av att en snubbe står med femton tonårsbrudar omkring sig, gärna med stora guldkedjor och en ful keps på sned. Han står och gungar med knäna, viftar med armarna och säger något, oklart vad, men det handlar nog oftast om hur dåligt han har det. Jo, tack, något mer trovärdigt, tack.

Inte heller behöver jag lyssna på musik som hör hemma på ett psykhem, dvs power metal à la DragonForce, eller för den delen depressionsmelodier från hybrisdrabbade band såsom Kent eller Coldplay. Är det något jag inte uppskattar, så är det hybrisdrabbade band, där dessutom fansen verkar tro at banden är så bra som bandet utger sig för att vara. Det finns vissa band som har rätt att vara arroganta, men de ska först ha uppnått en viss nivå och levererat där under en viss tid. Exempel på band är Depeche Mode, U2, Rolling Stones, AC/DC, Guns 'n Roses, osv. Inte Coldplay.

Coldplay, ja, nu fick man ju förklaringen till varför Chris Martin lägger av nästa år. Han kan inte längre hitta musik i sin tomma skalle. Istället snor han musikstycken från Joe Satriani, men marknadsför som sin egen. "Man kan inte leverera som artist efter 33", sade Herr Martin. Egentligen menade han att "Herr Martin har ingen fantasi efter 33".

Så fick jag sagt det också.

Idag fick jag annars en rolig överraskning - Jonas Dahlqvist är tillbaka med sin blogg! Nu återstår bara att få in honom i EuroTalk-studion, men vem ska han peta? "Italienaren" som varit där ett par gånger nu är rätt så skön, likaså Mighty Arne Hegerfors, som har fantastisistisktskt många historier på lager. Väldigt undeerhållande människa. Dessutom ska ju gärna Birro få plats. Likaså den övernaturligt coola norrbaggen. Kviborg kan vi lägga åt sidan, men där tar ju Fjäll vid. Erik Niva ska också vara med, såklart. Annars får man inga bisarra historier från Nordlångthärifrånstan

Herregud, EuroTalk har sjukt angenäma problem.

Har annars levt i ett lugnt lyckorus idag, dagen efter att ha blivit antagen på Karolinskas sjukgymnastprogram. Lilla Joakim ska flytta.

Nehe, måste sova. Godnatt på er, o ni trogna läsare, som såklart läser detta precis innan ni somnar med känslan av att "yes, jag fick min blogg idag igen!".

Eller?