Så, då är man tillbaka i Sverige igen, med halsont och hosta som karakteristiska drag. Inte riktigt som man hade tänkt sig. Något som man inte heller hade tänkt sig var matchdagen.
Dagen började med att man vaknade upp på ibis Hotel London City (som av någon anledning inte hade engelsk, utan FRANSK personal) utan att ens ha sett en skymt av biljetter. Därför fick vi helt enkelt chansa och på förmiddagen åka ut till Emirates utan biljetter, men nu var ju huvudsyftet att shoppa i The Armoury.
Påvägen dit kom det dock ett samtal från nån snubbe som sa att han hade biljettter till oss, och vi skulle träffa honom vid Arsenal Station. Nu hade vi biljetter, tänkte vi, och gick och handlade.
1½ timme innan avspark fick vi biljetterna av en tonåring som inte direkt var förtroendeingivande. Fast vad i den här soppan tydde på att han skulle vara det? Oavsett vilket så hade vi biljetterna nu. Då var det bara att gå och få en bit mat.
- Ska vi äta en korv på gatan, eller ska vi käka inne på Emirates? undrar Anders Lu.
- Jag skiter i vilket, säger jag.
- Jag vill gärna ha mat nu, säger Nicke.
Tur var väl detta, för efter att ha ätit en fenomenal Bacon Cheese Burger på Deluxe Burgers (en brun husvagn à la Pastavagnen) så gick vi mot arenan. Jag köpte ett matchprogram på vägen till ingången och var nöjd med att både ANders (vit piké) och Nicke (hemmatröjan) hade klätt upp sig i Arsenalkläder, precis som jag, dagen till ära. Problemet vara bara att vi inte fick komma in på arenan.
Jodå, vi hade äkta biljetter, men inte vilka biljetter som helst. Vi skulle sitta vid Boro-supportrarna.
- You're gonna have to take off your shirts, and no cheering, förklarade damen vid porten.
Jeez. Vi gick in på toaletten och jag delade min dubeljacka så att Nicke fick något att ha över sin tröja, han "behövde ingen" när vi gick från hotellet. Tjenare, nu var han lycklig!
Där inne fanns en kiosk med godis och läsk och öl, inget mer. Inte tal om glamour som bortasupporter i det här landet.
Väl inne tog man några bilder, ni kan se dem här.
Grymt läskigt när skinheadsen fyra rader ner började gapa och skrika på poliserna och smockorna hängde i luften. Då satt man där och var inte särskilt mycket värd.
Matchen var inte mycket att jubla över, Arsenal fick ett korrekt 1-0-mål felaktigt bortdömt, och Boro kontrade senare in ettan. Det var också på gränsen till offside (enligt Wenger). Sedan parkerade Boro sina privata bilar framför mål, bredvid spelarbussen som man ställde upp redan innan match. Lyckligtvis lyckades Gunners kvittera, men fan vad fotbollen förlorar på sånt här. Man ska inte få spela boll, tydligen, utan man ska tjonga.
Roligast var ändå Mido, vilken kille! Först blir han utbuad när han blir inbytt i 75:e (fd Spursanfallare), sedan nickar han bort några enkla anfall rakt på Arsenals backar, som kan starta nytt anfall. På avsparken efter kvitteringen slår han bort bollen till inkast, istället för att hålla den inom laget eller något. Han ger bort den istället. Och, ett par minuter senare, så stämplar han Clichy i ansiktet och blir utvisad. Vilken fenomenal insats!
Måste berömma Tubesystemet, inte tal om väntetid där inte, det tog ca 10 min från arenan till tåget, trots enorma köer. Fantastiskt.
Väl hemma på hotellet blev det mat och gonatt. Man orkade inte riktigt gå ut på stan efter matcen, trots att klockan bara var 20.00.
Söndagen blev shopping, då vi åkte till Notting Hill och Portobello Road, där jag handlade ett par skor. Sedan in till Piccadilly och Zavvi, där man köpte fyra skivor samt en SvampBob-DVD.
Sedan blev jag hjälte när jag hittade en indisk restaurang som bjöd på MYCKET god mat. Masala Zone visade att London är stan man ska äta indiskt i.
Måndag betydde först att Jag o mormor o Anders Lu åkte till Piccadilly, där jag och Anders Lu köpte ytterligare ett par skor var. Jag köpte även en plansch med SvampBob.
Jag ÄLSKAR SvampBob.
Sedan taxi till Heathrow, där man skulle vänta, vänta, och åter vänta. flyget var ca en timme försenat vid start, och var tvunget att cirkulera över Köpenhamn i 20 minuter innan man fick landa, som en konsekvens av det enorma snöoväder som rådde.
Well, nu är man hemma och är förkyld, precis som innan resan. Hostan har tagit överhanden och jag hoppas att jag blir frisk så att jag kan göra provet imorgon. Tro't eller ej.
Cya some day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar