Någonstans kring 21.00 kom den krypande, den där känslan som får en att fundera kring livet och dess olika scenario. Den blir mer och mer påtaglig och till slut vill jag bara gråta.
Hjärnan är överbelastad.
Hjärtat kanske likaså.
Just nu behöver jag en kram. Mer än någonsin tidigare.
Jag kommer ihåg hur jag grät när min farbror begravdes. Hur jag tappade allt som hade med kontroll att göra när kistan var nedsänkt och allt var över.
Jag kommer ihåg hur jag grät när jag fick beskedet att Malla skulle avlivas och hur jag kastade mig i mammas famn för att försöka hitta ro.
Ikväll känner jag likadant. Det som skiljer detta tillfälle från tidigare är att ingen finns för att ge mig den där kramen. Kudden i sängen ger inte ifrån sig några hjärtslag eller andetag att lugna mig med.
Just nu mår jag bara skit. Det är det här som är det överlägset värsta med att bo ensam. Ingen finns här för den fysiska trösten som är överlägsen allting annat. Tårarna bara fortsätter att rinna nerför kinderna och jag är sekunder från att ge upp allt som har med detta att göra.
Jag ligger och gråter till min må dåligt-playlist i hopp om att det ska rensa bort det mesta. Jag går all-in på vemodet. Tömma kroppen på tårar.
Jag vill fly detta kalla, svarta rövhål till verklighet. Jag vill till mitt virtuella paradis, där jag slipper allt som har med ångest och gråt att göra.
Jag vill dit nu. Tyvärr känns det för tillfället bara som en stor jävla omöjlighet att komma härifrån.
3 kommentarer:
Du vet att du har vänner uppe i Stockholm och vi stöttar dig mer än gärna. Känns dock som om jag har varit en liten morsa på senaste tiden med att dra i frågor angående skola osv.. man får "det är ok" till ett svar.
Hoppas verkligen att du går och ber om tröst någon gång när du behöver den. För du får den ifall du vill ha den.
Jag vet att jag har er, ni är det bästa jag vet. Det har känts bra när du har frågat också, detta kom dock som en chock dagen i fråga. Kanske har jag varit naiv och inte insett det tidigare om det har kommit krypande, jag vet inte.
Dock kände jag att jag inte var så sugen på att ringa dig mitt i natten (så jag ringde till mamma istället...). Men jag lovar dig (och mig själv): Känner jag att jag mår dåligt, så kommer jag inte att hålla det inom mig, utan snarare försöka hitta tröst nånstans.
Tack, hur som haver, för omtanken. Du vet att jag älskar er.
Gö så. Ta hand om dig Jocke!
Skicka en kommentar