tisdag 3 maj 2011

Domare - ett nyblivet statusuppdrag?

Vad är bättre än att bryta en bloggtystnad med att göra det genom att skriva om det som trots allt ligger till grund för hela historien om Fektarn? Just det, fäktning är väldigt mycket på tapeten för egen del och framförallt är det intressant att diskutera två saker. I detta inlägg behandlar vi domarna, i ett framtida inlägg kommer jag att kika på vad som behövs för att komma någon vart med de aktiva. Men, först det som ska komma först.

Jag kommer ihåg hur det var för, ungefär, tio år sedan. Pappa fick frispel när han var tävlingsledare på Laxträffen och såg en domare ligga ner (!) iförd klubbtischa och döma florett yngre ungdom. Det var dessutom alltid någon stackare som blev utskälld av någon ledare för att denne ansett att en attack minsann kom från andra sidan. Domaren var antingen en lat jävel som dömde för att det var tvång, eller en utsatt jävel som ingen ville vara i samma skor som.

Sedan dess har egentligen allting blivit bättre.

Jag tog min domarlicens några år efter incidenten med den liggande domaren. Det var inga bekymmer, man hade sin teorikurs på fredagen, gjorde provet på fredagskvällen och dömde både lördag och söndag. Vips, så hade man distriktslicens på florett och värja.

Idag har vi kommit ännu längre. Idag har vi kurs flera veckor innan man har sin examen och det är krav på proper klädsel och att man ska ha bra koll på alla tecken.

Det är väldigt seriöst alltsammans. Jag har själv lagt ner den egna tävlingskarriären för att istället till 95% fokusera på att döma. Jag vill göra karriär. Jag tittar mycket på fäktning på internet och gör vad jag kan för att lära mig.

Jag vet inte hur andra gör, men det jag har märkt är att det är väldigt många intresserade människor som väljer att nu bli domare. Vi har en stabil grupp som bildar lite av ett nytt gäng i fäktsverige. Vi är i olika åldrar, allt från tonåringar till “gamlingar”. Vi har jävligt roligt ihop på tävling. Vi sitter och garvar mellan omgångarna, vi tar ett par välförtjänta bärs efter en tävlingsdag. Men, framförallt, så ser vi till att försöka stötta varandra.

Senast på A6 Masters kom det upp en situation där en tjej som inte är lika rutinerad som många andra dömde en stöt som jag själv anser var 50-50 dela ut eller annullera. Hon valde att dela ut stöten, varpå en förälder efter matchen kom och sågade henne i ett samtal med huvuddomaren. Allt medan den stackars tjejen stod bredvid.

Huvuddomaren gjorde dock det enda rätta, när han klev fram och tydligt och kraftigt stöttade sin domare, påpekade det faktum att det var en bedömningssituation och att hon hade gjort ett strålande jobb hela dagen, samt att han hade fullt förtroende för hennes bedömning i den aktuella situationen. Detta oavsett vad föräldern sade. Som lök på laxen valde han att ge henne den efterföljande semifinalen i samma klass bara minuter senare.

Tidigare på dagen hade en av de nyexaminerade domarna kommit fram och frågat mig om en regelfråga. Senare kom samma kille och bad om sidodomare. Helt på egen hand tog han initiativ för att kunna genomföra matchen på bästa vis och efter matchen diskuterade vi lite regelfrågor och annat som var intressant för killen att veta.

Rent hypotetiskt nu: Jag tror inte att man hade kommit och frågat sådana där spontana frågor till en halvfrämmande kollega om man hade känt sig otrygg som domare i de lägena och känt att man inte kunde lita till 100% på sina kollegor. Nu har vi dock en miljö där man tycker att det är roligt att döma och att man aldrig behöver känna sig ensam vid pisten. Man har backning från flera håll.

Dessutom hade vi på FFF en kille som valde att inte tävla i en äldre klass för att istället döma. Han gjorde ett så bra jobb att han fick döma en final.

Jag vill inte på något vis ta på mig någon ära för framgångarna, men jag tror att det faktum att vi är några ur det yngre gardet som satsar på att döma istället för att tävla stimulerar allt fler av de yngre att fortsätta på samma spår. Det är inte en gubbgrej att bli domare, utan det är en rolig utmaning som man kan ta sig an nästan oavsett ålder.

Förhoppningsvis kan detta leda till det som Domarkommissionen vill uppnå, det vill säga att ha domare som presterar väl på alla nivåer och på alla vapen. Att känna sig trygg är en förutsättning för att våga kliva ut.

Ett nästa steg förutom det som händer på tävling tycker jag vore att skapa ett domarförbund, en domarförening, med diskussionsgrupper, fler spontana, mindre seminarier där man bjuder in de nya domarna. Visst, vi har ett elitdomarseminarium, men det vore nästan ännu bättre med ett forum även för de som inte dömer på internationell nivå.

Framtiden ser onekligen ljus ut för domarkåren i Sverige. Vi har tre olika representanter på tre mästerskap som går av stapeln i år. Och om jag får leka lite med tanken och önska lite, så har vi kanske i varje fall tre andra domare som konkurrerar om samma platser om två, tre år.

Men, det är ju bara en tanke jag har.

1 kommentar:

Berit sa...

Låter jättebra med sammankomster för alla kategorier av domare. Skönt att det blivit lite populärare at agera domare än det var på den tiden din farmor var tävlingsledare, men det var ju också på medeltiden.